Läser lite på lunar i min gamla dagbok där.
detta inlägg skrev jag efter att jag kom hem ifrån göteborg för första gången.

"Satte mig ned för å fördriva tid. längesedan jag ens engagerade mig åt lunar. men jag hittade diverse gamla mail och dagböcker ända från början av din otroligt långa skitresa (men som äntligen har ett slut)

Jag gråter för allting du har varit med om, jag gråter av sorg för ditt liv och smärtan du har gått igenom. Jag gråter också för att jag är så jävla lycklig. Lycklig för att nu ligger och på Sahlgrenska, och hon ligger där för att bli frisk, inte för att försöka rädda henne från döden.

Jag gråter också för att denna gång är hon så jävla långt ifrån ensam! Kan inte ens förstå hur det måste kännas för henne, eller hur det kändes förra gången. hon kommer alltid att vara min bästa vän. Även om läget inte är så nu.

Jag backade av egen vilja, så jag har bara mig själv att skylla för den saken. Men hon är fortfarande mitt ljus. alltid alltid alltid. Min jävla personliga hjälte. Vem kan gå igenom något sådant här egentligen och överleva??
Jag förstår det inte, har aldrig förstått det faktiskt.

Vill åka till henne nu! nununu! Vill bara finnas där. bara vara där. Sista dagen jag var där var hon ganska "medveten" om man nu kan kalla det så. Men när jag skulle gå iväg till spårvagnen för å åka till gävle så sa jag hejdå, strök henne över håret och sa att jag kommer tillbaka så fort som det är möjligt, så såg jag att hon försökte öppna ögonen. verkligen försökte, kankse inte gick så jävla bra för henne å det var väll inte så roligt heller för hon såg ut att ha ganska ont. men det kändes jävla bra å se in i hennes ögon iaf. Näe du, min hjälte, fru och bästa vän. jag älskar dig. "



"och hon ligger där för att bli frisk, inte för att försöka rädda henne från döden. "
Så fel det kan bli hjärtat mitt..

Förevigt saknad.