Hur förklarar man för någon att man har varit så upptagen med sin egen sorg så man har glömt bort allt och alla runt omkring en? sårat folk man aldrig önskat man hade sårat, gjort så konstiga saker så man inte förstår dom själv?
Hur säger man att ursäkta att jag var så jävla självupptagen med min egen sorg så jag såg ingen annans?
Hur ska man klara av något sådant här? för jag är vilse, jag är jävligt vilse.
Och jag vill inte vara den människan jag är nu. Jag vill inte.