Det är bara en å samma scen som spelas upp i mitt huvud. Och den började igår och går inte över.
imorgon, precis ett år sedan så ringde jessica å bad mig möta henne i centrum.
Jag visste.. jag förstod, men jag ignorerade det.
Men när jag såg Jessica, Sanna och Anna. Då visste fullständigt.
Sen vet ja inte riktigt vad som hände. Jag vet att jag skrek nej.

Precis när jag ser dom, exakt den känslan går på repeat i mitt huvud.
Inte roligt om man säger så.

åsså ser jag ett inlägg på fb. så skriver hon under med det namnet. Som jag gav henne. Och det gjorde lite extra ont. För jag saknar henne, jag saknar vad vi var. På begravningen så kändes det som förut igen.

Äsch. man kanske inte borde tänka så mycket.
Lite mer kaffe å charmed på det här.

8.40 imorgon bitti ska ja ta bort stygnen. Så imorgon blir en lång dag.. Damn.
Puss å kram..? eller nått..